Osams med mig själv…

Det har tyvärr blivit så att inläggen dröjer och att när det väl kommer ett så visar det sig att inläggen ändrat karaktär något. Inte så mycket vardag med barnen längre utan mer mina försök till att rannsaka mig själv. Så får det vara, för just nu är det detta jag kämpar mest. Att någonstans hitta mitt nya jag. Det sättet jag levde mitt liv, det fungerande ju uppenbarligen inte, men livet tar inte slut här och nu. Jag ska och jag måste hitta mig själv och ta mig ur detta. Av egen kraft. Har nu äntligen fattat att det inte kommer någon hjälp. Det finns ingen läkare i världen som kan hjälpa mig. Om jag inte själv tar tag i detta så kommer inget hända. Kan ju tycka att jag borde fattat det för länge sen och det har jag nog också gjort men jag är en mästare på att lägga undan saker för att ta tag i dem senare. Problemet är bara att den här saken inte ligger kvar där jag la undan den, den kommer hela tiden tillbaka.. krypandes, tyst som en mus.. och fäller krokben på mig då jag minst anar det.

Och jag blir lika förvånad varje gång! Vad sjutton hände nu?! Har jag inte skött mig? Jag har ju lyssnat på kroppen? Eller? Vilka är min kropps signaler till mig att nu sjutton får du ta det lugnt? Är det yrseln? Är det när jag tappar orden och inte får ihop en hel mening vilket slutar i att jag kör med teckenspråk? Är det när jag får blunda och djup andas i någon minut för att överhuvudtaget känna att jag andas? Är det när jag natt efter natt vaknar och inte kan somna om? Är det då jag inte får ihop en helt vanlig dukning med tallrik, glas och bestick på rätt ställe utan att glömma hälften?

Jag får så många varnings signaler från min stackars kropp. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför min hjärna kommunicerar så hemskt dåligt med min kropp. Vad är det för jävla nonchalant hjärna? Varför är andra så duktiga på att fatta då jag inte är det? Är så hemskt trött på mig själv.. Men som sagt. Det är ingen annan som kommer fixa mig. Så det är bara att att skärpa till sig.

Jag låtsas för alla andra och mig själv att jag är bättre, till vilken nytta? Jag vet precis vad läkare och kurator vill höra. Vad folk runt mig vill höra. De vill inte höra sanningen för vad sjutton ska de göra med den sanningen? De blir bara ståendes med en känsla av vanmakt som jag gärna besparar dem. Och där är vi igen.. Jag vet väldigt väl att det är ett av mina största problem. Att jag ens bryr mig om hur andra ska hantera mig. Det borde ju inte ligga på mig. Jag kan inte ta ansvar för andras känslor för mig. Något jag behöver lära mig att leva efter. De endas känslor jag behöver ta hänsyn till är mina barns, dem måste jag möta men alla andras.. Nä.

Nu återstår bara det svåra.. Att banka in det i denna envisa hjärnan och börja leva efter det.

Det här med psykisk ohälsa…

Det är ju rätt uppmärksammat just nu.. Det här med psykisk ohälsa. Jag tycker det låter så himla dåligt.. Psykisk ohälsa. Det är inget jag kan identifiera mig med trots att jag enligt läkare lider av just det. Utmattningssyndrom är min diagnos och det tycker jag är mer passande. För utmattad är precis just vad jag är. Vad det är som får just mig att bli så utmattad, mer hjärntrött än de flesta andra.. Ja det finns det säkert många förklaringar till. Men visst har jag förbannat mig själv för att detta händer just mig. Jag brottas med frågor som:

” Varför just jag? Är jag så mycket svagare än andra runt omkring mig? ”

Jag menar.. Jag är inget undantag, det är inget speciellt med mig. ALLA har ju mycket kring sig och runt sig som min kära mamma brukar säga, de flesta har x antal barn som de både älskar och blir galna på, de flesta har ett jobb, många slänger in barnen på dagis med andan i halsen på morgonen. Och på eftermiddagen sitter de sen med magont i bilköer och i kollektivtrafik, den sortens magont som kommer av oro att komma försent till hämtningen eller den obehags känslan av att komma in på förskola/fritids och se sitt barn ensamt kvar med pedagogen. För VAD säger det om mig som förälder om MITT barn är det som är kvar allra sist? Det säger förmodligen att jag inte har lika bra jobb/lika hög lön/ lika bra flextider som övriga föräldrar. Med andra ord är jag inte bara en hemsk mamma som låter pedagogerna uppfostra mitt barn, jag är även för fattig för att gå ner i arbetstid för mitt barns skull. Som om inte allt detta räckte så ställs det så otroligt stora krav på oss små människor.. Vi ska inte åldras, vi ska inte ha celluliter, vi ska träna.. helst på något fint ställe.. hemma på vardagsrumsgolvet ser inte lika tjusigt ut i vårt instagramflöde men OM vi lägger ut en sådan bild så är det bäst att vårt hem är trendigt inrett och att vi har de senaste snygga träningskläderna. Annars jävlar får vi skämmas. Vi ska vara fantastiska fruar/mammor/vänninor/döttrar.

Hur sjutton är det tänkt att man ska orka allt detta? Jo men många gör ju faktiskt det. Men om man tillhör dem som kämpat med alla bitar i sitt liv i så många år, om man kanske tillhör dem som är lite extra blödiga där inne i hjärtat, om man har för vana att ställa alldeles för hårda krav på sig själv och är väldigt duktig på att sätta andras välmående framför ens eget. Ja då är det tyvärr lätt att hamna där jag är nu.

Man kan ju tycka att nu då jag har den här diagnosen utmattningssyndrom, att jag skulle få lämnas ifred en stund i min utmattning, ges tid att backa och se över livets pussel, se vad jag kan göra annorlunda för att komma tillbaka till ett väl fungerande liv. Men nej. Det finns en plan för mig. Den har inte jag gjort kan jag tillägga. Det har suttit 4 vuxna personer och gjort en plan för mig. Över mitt huvud. Och den är det bara att följa trots att hjärnan, kroppen, själen skriker NEEEEEEEEJ vissa dagar. Samtidigt som man bara vill lägga sig ner och gråta de dagarna så vill en annan del kämpa. Ta sig upp, ut ur huset och leva livet. Jag har aldrig lagt mig ner och gett upp, jag har aldrig ens tänkt tanken, jag har hur trött jag än varit gått upp på morgonen, fått i väg mina barn till skolor och dagis, aktiverat mig. Precis som man ska göra. Mitt problem har varit och är att jag är lite för duktig på att göra som man ska göra. Jag vill inte ses som någon som inte försökt, någon som inte tagit emot den hjälp som erbjudits, någon som inte kämpat. För är det någon som kämpat så är det jag. Jag vill inte längre be om ursäkt för att jag dagligen kämpar eller dölja att mitt liv ser ut såhär just nu. Jag är livrädd för vad folk ska tycka om mig. Jag är rädd för att folk inte ska våga fråga mig hur jag mår, jag är rädd för att inte få jobba med det jag vill för att en framtida arbetsgivare ska få reda på detta och sätta en fet ODUGLIG stämpel i pannan på mig.

För oduglig är jag verkligen inte, jag är bara fruktansvärt t r ö t t. Och när jag blir sådär hemskt trött så är det för att jag kört på i 580 lite för länge, för att jag inte varit snäll mot mig själv, för att jag inte tagit mig tiden att lyssna på kroppens varnings signaler. Och då är kroppen så finurlig att den stänger av.. en funktion efter den andra. Då händer det att jag blir extremt yr, jag förlorar förmågan att sätta ord på saker, ord hamnar fel i meningar, bokstäver i fel ordning då jag skriver. Jag får svårt att koncentrera mig på fler än en sak i taget, tillkommer det då fler saker så blir jag otroligt stressad. Jag tappar minnet, det gör mig också stressad och oerhört frustrerad. Jag får problem med att följa en tankebana, kan inte tänka klart. Ja detta är ju bara några få saker som jag lever med, dagligen. Så istället för att se mig som oduglig, svag eller sjuk så tänker jag att jag från och med nu ska se mig själv som en kämpe. En person som faktiskt klarar det mesta TROTS att jag just nu kämpar med, mot och för mig själv och ett fortsatt bra liv.

Det sjuka är att jag så himla gärna vill publicera detta.. men att det nu gått flera dagar och jag fortfarande inte vågar. Det behöver verkligen pratas mer om det här. Folk behöver få en förståelse för mig och alla andra som går igenom liknande. Och först och främst för att vi som kämpar ska slippa åtminstone en kamp.. Och det är den mot folks fördomar och förutfattade meningar.

Med det sätter jag PUNKT och PUBLICERAR…

Jodå…

bildJag har inte riktigt vågat skriva om min träning med risk för att jinxa den men nu är jag hundra procent säker på att detta.. Detta är min grej! Sist jag skrev om detta var den 15 april. Då hade jag precis kommit igång med löpning, sprungit någon månad, klarat 5 km och kände att det här.. det kanske jag grejar. Sedan dess har jag fortsatt, några ggr i veckan med undantag för de 3 veckorna vi var i Spanien. Jag vet inte vad det var men därnere funkade det inte alls, försökte mig på att springa vid ett tillfälle men som sagt, det gick inget vidare. Så jag bestämde mig för att ge mig själv semester även från träningen. Och sen måste jag erkänna att det väl hemma i Sverige igen i n t e var lätt att få igång den tunga semesterlunks kroppen. Så jag började med att springa 2 km, som räckte gott och väl de två första gångerna. Ökade till 4 km och vips så var jag uppe i 5 km igen. Nu springer jag 2 mil i veckan. Och då är jag inte så hård mot mig själv, ibland är kroppen tung och varje andetag är kämpigt.. Ja men då tar jag en kortare runda den dagen och lägger på lite extra på ett annat pass i veckan istället då jag har mer ork. Man ska lyssna till kroppens signaler.

Finns inget som får mig att må så bra som ett löpningspass, musiken i öronen, frihetskänslan. Jag får en känsla av att jag är stark och klarar av vad som helst. Det är också häftigt att bli så medveten om sin kropp som man är då man springer, varje steg jag tar är planerat. Jag tänker på fotisättningen, lutningen på ryggen, placering av armar, andning. Och jag har insett att det är otroligt viktigt vad jag ätit eller inte ätit innan ett pass. Det är verkligen a och o och dagar som denna då jag har ett pass inplanerat och kylskåpet gapar tooooomt. Ja då blir jag lite orolig.. För några skivor vitt bröd med smör ger lika med noll energi. Vi får alltså se hur dagens pass går men huvudsaken att jag gör det. Trots att det är en mörk regnig söndag, kylskåpet är tomt, jag känner av ryggen efter att ha legat någon timma för länge i sängen och jag har en kråka i näsan. Huvudsaken är att jag ger mig ut.. För det går inte att ångra ett löpningspass. Tvärtom.. Känslan efteråt är sååååå fantastisk.

Tji…

Sista inlägget jag skrev så skrev jag att det inte hade varit så roligt att ringa och anmäla vabb första dagen tillbaka på jobbet.. Jo men det är klart jag fick göra det! och andra..

Vet inte vad hon åkte på.. hög feber och illrött tandkött. Trodde efter lite googlande att det var höstblåsor men ifall det var det så var det utan tillhörande blåsor. Det slutade alltså med att denna lilla skrutt var hemma i en vecka. Mitt i allt så hade vi ett planerat besök från bror med familj men det funkade bra. Och som tur var så var hon feberfri den dagen vi hade planerat Liseberg.

Nu har hon hunnit vara på förskolan 2 dagar och jag har jobbat 2 dagar. Lagom start. 2 dagar och sedan helg + studiedag.

IMG_9661

Jag hade tre sjuklingar att ta hand om.. dessa dockorna släpas med på allt vi gör. De ska inte ha några kläder, de vaggas mycket i vagnen, det byts blöja, matas och gullas. Den i mitten är min docka som jag hade som liten. Som alla gamla dockor så har hon ett trasigt öga och ser inte lite kreepy ut men i hennes mammas ögon är hon lika vacker som alla andra barn ;-)

Det tog 3 dagar…

IMG_9603

Det krävdes endast 3 dagar, sammanlagt 10 timmar i förskolan och sen vaknade jag mitt i natten av att denna lilla krulltotten låg och flämtade sådär febrigt och klappade mig med kokheta små händer i ansiktet. I vanliga fall brukar det ta ungefär 1 vecka innan de första bacillerna kommer på besök men denna gången gick det alltså ovanligt fort. TUR då att jag blev av med fredagens jobbtid. För fy för att ringa in för vabb det första man gör.

Trots liten med feber lyckades vi igår komma i väg till vänner på middag och i dag ska vi till svärföräldrarna. Passar mig mycket bra då det ibland tar emot extra mycket att ställa sig vid spisen. Dessutom så har vi i dag blivit lovade persisk kebab.. GRILLAD sådan vilket är det absolut godaste jag vet. Nummer ett på alla listor av godsaker :-)

Och i morgon.. i morgon är det jag som pallrar mig till jobbet. För första gången på över ett halvår och det, det känns kan jag säga.

En blandning av nervositet, förväntan, glädje och sorg.

Jag är så lättad!

Inskolningen är avklarad och jag är just nu en mycket lättad mamma!

Efter en timma i tisdags med lilla L på förskolan så kunde jag lämna henne utan problem. Hon tog sin favvo fröken i handen och sa hej då till mig. Ungen som inte sovit middag på hela semestern och som vi försökt lura i mat för hon matvägrat.. Hon hade självklart ätit TRE portioner mat och sedan sovit i sin vagn i över en timma då jag kom och hämtade. Det slår aldrig fel.. Dagis är bäst helt enkelt. Där har de sina rutiner som de bara faller tillbaka i på en gång. Känns väldigt tryggt.

Med Bossen då.. Ja där hade vi väl inte riktigt lika tur. Visade sig tyvärr att han var ett av 5 barn och det enda nya barnet. Hans kompisar från gamla förskolan som skulle börja samtidigt som honom ja de börjar inte förrän nästa vecka. Han satt i mitt knä hela första dagen trots både fröknars och barns tappra försök att få med honom i någon lek. Andra dagen gick det lite bättre, han släppte mitt knä men ville absolut inte vara med på något som gjordes. Tredje dagen var tanken att jag skulle lämna honom en stund och jag fasade verkligen över det. Han hade haft ont i magen och varit ledsen kvällen innan.. Ville absolut inte att jag skulle lämna honom.

Dagen kom och efter en stund var jag tvungen att lämna honom. Han höll hårt i min arm, såg på mig med bedjande ögon och då kom räddningen.. I form av ett erbjudande om att spela kort med en av fröknarna. DET funkade! Han släppte mig och jag fick lova honom att jag skulle hämta vid kl 14.

Detta var i går.. På kvällen då jag la honom sa han ” Mamma jag längtar till skolan! Skolan är mycket roligare än förskolan.. Får jag gå dit i morgon?”

550 kilo tung sten rasade från mina axlar med de orden. Allt kommer gå bra. Det här kommer bli bra.

IMG_9601

Dags för inskolning…

Nu är det dags, i dag sätter vardagen i gång igen och verkligheten går inte längre att skjuta undan och ta sig ann senare. Min lille kille börjar i förskoleklass, 0:an i skolan och min lilla tjej börjar en ny förskoleperiod men denna gången utan sin storebror. Helt galet. Kan inte för allt i livet förstå att det redan är skoldags för Bossen. Tyvärr så ser han inte fram emot det och jag vet allt för väl hur han sätter sig emot då han tvingas till något han inte vill. Jag ska vara med honom där hela denna veckan då jag lyckades bli av med mina jobbtider. Hoppas bara att det räcker så att det inte blir problem nästa vecka då jag måste till jobbet. Bossens motvilja till allt detta har gjort att lillasyster också protesterar mot sin dagis start. Hon ska inte alls till dagis säger hon.. Hon ska till ”stooooolan” med Bossen. Men som sagt.. I dag är det dags. Jag stålsätter mig och börjar dagen med att vara med lilla L på dagis i ett par timmar. Sen lämnar jag henne där för att hämta Bossen och gå med honom till skolan.

IMG_9367

Behöver jag ens nämna att jag har ont i magen?