Det här med psykisk ohälsa…

Det är ju rätt uppmärksammat just nu.. Det här med psykisk ohälsa. Jag tycker det låter så himla dåligt.. Psykisk ohälsa. Det är inget jag kan identifiera mig med trots att jag enligt läkare lider av just det. Utmattningssyndrom är min diagnos och det tycker jag är mer passande. För utmattad är precis just vad jag är. Vad det är som får just mig att bli så utmattad, mer hjärntrött än de flesta andra.. Ja det finns det säkert många förklaringar till. Men visst har jag förbannat mig själv för att detta händer just mig. Jag brottas med frågor som:

” Varför just jag? Är jag så mycket svagare än andra runt omkring mig? ”

Jag menar.. Jag är inget undantag, det är inget speciellt med mig. ALLA har ju mycket kring sig och runt sig som min kära mamma brukar säga, de flesta har x antal barn som de både älskar och blir galna på, de flesta har ett jobb, många slänger in barnen på dagis med andan i halsen på morgonen. Och på eftermiddagen sitter de sen med magont i bilköer och i kollektivtrafik, den sortens magont som kommer av oro att komma försent till hämtningen eller den obehags känslan av att komma in på förskola/fritids och se sitt barn ensamt kvar med pedagogen. För VAD säger det om mig som förälder om MITT barn är det som är kvar allra sist? Det säger förmodligen att jag inte har lika bra jobb/lika hög lön/ lika bra flextider som övriga föräldrar. Med andra ord är jag inte bara en hemsk mamma som låter pedagogerna uppfostra mitt barn, jag är även för fattig för att gå ner i arbetstid för mitt barns skull. Som om inte allt detta räckte så ställs det så otroligt stora krav på oss små människor.. Vi ska inte åldras, vi ska inte ha celluliter, vi ska träna.. helst på något fint ställe.. hemma på vardagsrumsgolvet ser inte lika tjusigt ut i vårt instagramflöde men OM vi lägger ut en sådan bild så är det bäst att vårt hem är trendigt inrett och att vi har de senaste snygga träningskläderna. Annars jävlar får vi skämmas. Vi ska vara fantastiska fruar/mammor/vänninor/döttrar.

Hur sjutton är det tänkt att man ska orka allt detta? Jo men många gör ju faktiskt det. Men om man tillhör dem som kämpat med alla bitar i sitt liv i så många år, om man kanske tillhör dem som är lite extra blödiga där inne i hjärtat, om man har för vana att ställa alldeles för hårda krav på sig själv och är väldigt duktig på att sätta andras välmående framför ens eget. Ja då är det tyvärr lätt att hamna där jag är nu.

Man kan ju tycka att nu då jag har den här diagnosen utmattningssyndrom, att jag skulle få lämnas ifred en stund i min utmattning, ges tid att backa och se över livets pussel, se vad jag kan göra annorlunda för att komma tillbaka till ett väl fungerande liv. Men nej. Det finns en plan för mig. Den har inte jag gjort kan jag tillägga. Det har suttit 4 vuxna personer och gjort en plan för mig. Över mitt huvud. Och den är det bara att följa trots att hjärnan, kroppen, själen skriker NEEEEEEEEJ vissa dagar. Samtidigt som man bara vill lägga sig ner och gråta de dagarna så vill en annan del kämpa. Ta sig upp, ut ur huset och leva livet. Jag har aldrig lagt mig ner och gett upp, jag har aldrig ens tänkt tanken, jag har hur trött jag än varit gått upp på morgonen, fått i väg mina barn till skolor och dagis, aktiverat mig. Precis som man ska göra. Mitt problem har varit och är att jag är lite för duktig på att göra som man ska göra. Jag vill inte ses som någon som inte försökt, någon som inte tagit emot den hjälp som erbjudits, någon som inte kämpat. För är det någon som kämpat så är det jag. Jag vill inte längre be om ursäkt för att jag dagligen kämpar eller dölja att mitt liv ser ut såhär just nu. Jag är livrädd för vad folk ska tycka om mig. Jag är rädd för att folk inte ska våga fråga mig hur jag mår, jag är rädd för att inte få jobba med det jag vill för att en framtida arbetsgivare ska få reda på detta och sätta en fet ODUGLIG stämpel i pannan på mig.

För oduglig är jag verkligen inte, jag är bara fruktansvärt t r ö t t. Och när jag blir sådär hemskt trött så är det för att jag kört på i 580 lite för länge, för att jag inte varit snäll mot mig själv, för att jag inte tagit mig tiden att lyssna på kroppens varnings signaler. Och då är kroppen så finurlig att den stänger av.. en funktion efter den andra. Då händer det att jag blir extremt yr, jag förlorar förmågan att sätta ord på saker, ord hamnar fel i meningar, bokstäver i fel ordning då jag skriver. Jag får svårt att koncentrera mig på fler än en sak i taget, tillkommer det då fler saker så blir jag otroligt stressad. Jag tappar minnet, det gör mig också stressad och oerhört frustrerad. Jag får problem med att följa en tankebana, kan inte tänka klart. Ja detta är ju bara några få saker som jag lever med, dagligen. Så istället för att se mig som oduglig, svag eller sjuk så tänker jag att jag från och med nu ska se mig själv som en kämpe. En person som faktiskt klarar det mesta TROTS att jag just nu kämpar med, mot och för mig själv och ett fortsatt bra liv.

Det sjuka är att jag så himla gärna vill publicera detta.. men att det nu gått flera dagar och jag fortfarande inte vågar. Det behöver verkligen pratas mer om det här. Folk behöver få en förståelse för mig och alla andra som går igenom liknande. Och först och främst för att vi som kämpar ska slippa åtminstone en kamp.. Och det är den mot folks fördomar och förutfattade meningar.

Med det sätter jag PUNKT och PUBLICERAR…